TJAFS ɟaf4s, sbst.1, r.; best. -en; pl. -ar, äv. TJAFSA ɟaf3sa2, r.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[sv. dial. tjafs; jfr d. tjavs, nor. tjafs; sannol. ombildning av TAFS, sbst.1, med j-inskott l. med anslutning till TJAFSA, v.1]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) tofs l. stripa av (långt o. hängande) hår l. skägg; jfr TJAFS, sbst.2, TJAFSA, v.1 Regnet hade blött ner hans stora mustascher, så att de hängde i långa röda tjafsor kring munnen. Hök MajGrann. 61 (1929). (Håret) var brunt av en ganska vanlig färg, mjukt och vågigt men med en virvel vid ena sidan och tjafsar, som hängde ner på halsen. Kuylenstierna-Wenster FlickTornr. 25 (1933).
