TJITTRA ɟit3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[av ljudhärmande ursprung (med avs. på bildning jfr KVITTRA, TJATTRA)]
om vissa småfåglar: sjunga l. kvittra livligt; jfr TJATTRA 1. Sädesärlorna tjittra och vippa och en stare visslar i en björk rätt över våra huvuden. Nordström Piga 83 (1914). Bofinken tjittrade ilsket från en av de höga björkarna. GbgP 1951, nr 313, s. 14. Vi ägnade en ledig dag åt att klyva famnved medan talgoxarna tjittrade, smältvattnet porlade i stuprännorna och (osv.). DN 15 ⁄ 4 1970, s. 14.
