TJO ɟω4 (med kort l. lång vokal), interj. o. sbst. n.; ss. sbst. best. -et.
Etymologi
[jfr d. tju, nor. tjo; av ljudhärmande ursprung (jfr HO, interj. o. sbst.3, SCHO, interj.). — Jfr TJOA]
I. ss. interj.
1) (numera bl. tillf.) återgivande det (höga o. korta) tjutande läte som vissa vilda djur l. (större) fåglar frambringar; jfr TJOA 1. Naturen gaf åt all ting läten: / .. Tjo, tjo, åt orren, der han klunkar / På vers i tallens gröna säten. CFDahlgren 3: 266 (1828). Grälande gastar / gallra i skogen, / tjoh! höres tjutet / från kulornas djup. Fröding Eftersk. 1: 40 (c. 1890, 1910).
2) ss. uttr. för sinnesrörelser av olika slag med mer l. mindre starkt bibegrepp av hastighet l. intensitet l. glädje l. beslutsamhet o. d. Jag får mig snart en annan (vän) igen. / Tjoh! igen. Filikromen 1: 24 (1850). Hurra för oss alla / Nu ta vi oss en sup / Tjo! Strindberg Brev 3: 7 (1882). Å tjo! så fick hon sej en stråle midt i syna. Norlander Kalle 135 (1901). ”Tjo!” utbrast han gillande. ”Nu ha vi honom fast.” Rudebeck Wodehouse 37 (1921). Han hälsade: tjo gossar! Nilsson Bombi 26 (1932). Tjo! skrek Abbe plötsligt. Allt klart här! Packa och gör er i ordning. Lieberath FriluftFl. 124 (1935).
II. ss. sbst.
uttr. ”tjo”. Det var dans bort i vägen på lördagsnatten / .. det var tjoh! det var hopp! det var hej! Fröding 2: 29 (1891). På min tid i Uppsala var det tjo och hej och klang och botten opp hela tiden! Engström Nak. 190 (1934). — särsk. i uttr. tjo och tjim [av Tjo och tjim och inget annat, titel på visa av U. P. Olrog, lanserad 1946 i en Kar de Mumma-revy] om högljudd o. uppsluppen tillställning l. samvaro o. d.; äv. (med tanke på att ljudet av fest o. d. kan vara störande) stundom övergående i bet.: oväsen; jfr TJIM. UNT 29 ⁄ 5 1951, s. 6. Att de andra hyresgästerna i huset flera gånger störts av tjo och tjim från lägenheten. SvD 10 ⁄ 11 1955, s. 2. Det var tjo och tjim, glada färger och gungande calypso. DN 10 ⁄ 5 1987, s. A46.
