[jfr d., t. tragik; av fr. tragique, substantivering av tragique, adj. (se TRAGISK)]
förhållandet l. egenskapen att vara tragisk (se d. o. 2); äv. konkretare, om tragiskt (se TRAGISK 2) förhållande l. tragiska omständigheter l. tragisk händelse o. d., ngt tragiskt l. sorgligt l. gripande o. d.; i sht förr äv. om tragedi (se d. o. 1) ss. konstform. Kellgren (SVS) 5: 319(1790). Efter franska mönster äro .. (Adlerbeths sorgespel) bildade och efter franska Tragikens reglor måste de dömas. Hammarsköld SvVitt. 2: 60(1819). Hon var tyst, tålig och stilla, och hade ett ansikte af djup tragik i hvar linje. Norlind Hell 1: 103(1912). Vårt liv är ett landskap av sorger – vattnat av tragikens bottenlösa flod. Aronson SlumpMyndl. 220(1922). Från vilken sida man än ser den är den arabiska flyktingfrågan en ohygglig tragik. DN(A) 1 ⁄ 8 1964, s. 3.
