[jfr t. tranquillität, eng. tranquillity, fr. tranquillité; av lat. tranquillitas (gen. -ātis), till tranquillus (se TRANKIL)]
(i sht i högre stil) om egenskapen l. förhållandet att inte göra sig ngn brådska, att kunna ta det lugnt; äv. närmande sig l. övergående i bet.: oberördhet; förr äv. (i sht i fråga om tillstånd i land o. d.) med bibet.: stabilitet. AOxenstierna 4: 312(1629). (Hon) hade svårt att bringa oss till trankilitet. Tersmeden Mem. 1: 20(c. 1790). (Jag) åskådar .. händelsernas lopp .. med möjeligaste tranquillité. HH XXXII. 1: 255(1794). Ju mera landet löper fara att skakas in eller utvärtes, ju mera bör Regeringen vara stark och oberoende; då är för friheten, själfständigheten och tranquilitetens bibehollande nödvändigt, att enhet är i beslut och värkställighet. HSH 9: 145(c. 1800). (Han är) begåfvad med en så grundlig och exemplarisk trankilitet, att det aldrig tycks kunna falla honom in, att man för någon sak behöfver göra sig särskildt besvär. MoB 7: 193(1828). Vagnar af alla sorter passera med största trankilitet förbi de brinnande tjärtunnorna. Almqvist Brev 227(1852). Han betraktar gästerna runt bordet med mycken trankilitet. Hedberg DockDans. 213(1955).
