TRANSITIV tran4siti1v, äv. tran1siti4v, adj.; adv. -T.
Etymologi
[jfr t. transitiv, eng. transitive, fr. transitif; av senlat. transitivus (i bet. 1 först använt av Priscianus på 500-talet), eg.: övergående, bildat till sup.-stammen av transire (se TRANSIT). — Jfr FAKTITIV, INTRANSITIV, sbst., adj., TRANSITIV, sbst.]
1) språkv. om verb: som kan förbindas med direkt (se d. o. 5 f) objekt (som berörs l. påverkas l. ändras o. d. av handlingen i verbet); förr äv. om sats: som har ett sådant verb som predikat. (Om ett) Verb är transitivt, måste det .. taga till sig ett ord (Substantiv, Adjektiv eller Pronomen) på hvilket dess verkan kan öfverföras. Broocman SvSpr. 54 (1810). Tullberg SvSpr. 1: 40 (1836; om sats). De transitiva verberna hafva både aktiv och passiv form. Svedbom Satsl. 22 (1850). Ett transitivt verb behöver .. inte alltid vara utbildat med objekt .. (T. ex.) äta .. står utan objekt .. (i) Han sitter och äter. Källquist SvSpr. 181 (1954). — jfr IN-TRANSITIV.
2) log. om relation (se d. o. 2): som är sådan att den råder mellan a och c om den råder mellan a och b o. mellan b och c; äv. i allmännare anv. Relationen Äldre är transitiv, ty om x är äldre än y och y är äldre än z, så är x äldre än z. Wedberg NLog. 1: 60 (1945). Relationer som inte är så självklart transitiva som vänskap .. Det är ju inte alls säkert att två personer som båda samarbetar bra med en tredje samarbetar lika bra med varandra. SvD 28 ⁄ 5 1997, s. 13.
Avledn. (till 1): TRANSITIVERA, v. -ing. göra (verb) transitivt. Be- användes .. för att transitivera värber. Berg PoetFr. 117 (1903).
