TREFIN trefi4n, r. l. m. l. f.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[av eng. trephine, trafine, bildat av lat. tres fines, tre ändar, i anslutning till trepan (se TREPAN)]
(numera föga br.) slag av mindre trepan avsedd för l. använd vid trepanation av i sht skallben. (Han har) med en trephin sökt at bårtskaffa yttersta ändarne af de läkta Benen. Martin Bensj. 98 (1782). Lindskog o. Zetterberg (1981).
SAOB
