TRIUMVIR tri1umvi4r (tri‘ummvirr Dalin(1854)), m. ⁄ ⁄ ig.; best. -en, förr äv. -n; pl. -er.
Etymologi
[jfr t., eng., fr. triumvir; av lat. triumvir, vanl. i pl. triumviri, (medlemmar av) tremannakommission, till förb. trium virum, gen. av tres viri, tre män, ssg av tres (se TRE, räkn.) o. vir (se VIRIL), möjl. äv. efter mönster av duumviri, tvåmannakommission (se DUUMVIR). — Jfr TRIUMVIRAT]
om var o. en av de tre medlemmarna av triumvirat; särsk. i fråga om förh. i antikens Rom (jfr TRE-MAN); äv. i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv. Återkommen lät .. (sultan Ischem) döda Kaid Rahamanni .. en utaf de Triumvirer, som emot El-Yazid togo Ischems parti. Agrell Maroco 1: 647(1796). (Cicero) var 64 år nära fylda, då hans namn lästes på triumvirernas proskriptions-taflor. Hvilket var döden. Geijer I. 2: 183(1836). Den tredje triumvirn såsom ledare av den presterliga majoriteten mot Beckman och pietisterne var Rundgren. KyrkohÅ 1941, s. 199(1868). Triumvirerna kommo överens om att ömsesidigt bistå varandra och sinsemellan dela regeringsmakten över romerska riket. Grimberg VärldH 4: 113(1930). Direktör Löf intog icke någon klar chefsställning, i varje fall icke enligt de övriga triumvirernas uppfattning. De Geer Bergsl. 49(1951).
