TRIVIALITET triv1ialite4t, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. trivialität, eng. triviality, fr. trivialité; till TRIVIAL, adj.]
tillståndet l. förhållandet l. egenskapen att vara trivial; (elementär) självklarhet. Att varje sak är identisk med sig själv är väl en trivialitet. Tegnér Brev 3: 252 (1825). Liksom matematiken utgår logiken från premisser, som äger den självklara giltighet man kallar ”trivialitet”. Wedberg NLog. 1: 4 (1945). Begåvade tvingas säga trivialiteter (under seminariet). SvD 3 ⁄ 12 1995, s. 24. — särsk. (o. ofta i pl.) om ovidkommande l. ointressant vardaglighet; banalitet l. bagatell l. petitess. Matförgiftning är ingen trivialitet. Vardagens trivialitet(er). Hammarsköld SvVitt. 2: VI (1819). Choralen .. (bör) vara lika fri från trivialitet som från tillkonstling och sentimentalitet. Gnosspelius Choralfr. 4 (1880). Samtidens rysliga trivialitet och hat mot det originela hade jagat honom .. ut i det raffinerade för att söka rädda sin personlighet från att slipas i den stora rullstensfloden. Strindberg Hafsb. 128 (1890). (Svenska flaggan) är för god att blandas in i vardagslivets trivialiteter. Böök ResSv. 137 (1924). Många läkare betalade aldrig (till kaffekassan). De befattade sig inte med sådana trivialiteter. Jersild BabH 120 (1978).
