[liksom ä. d. trodselig av ä. t. trotzlich, adj. o. adv., till trotz (se TROTS, sbst.3)]
(†) trotsig; i sht ss. adv. Wij förnimme, att the Lybeske ingen godh wilie till oss haffue, vthan skicke sig fast trotzligen och otilbörligen emott oss. G1R 19: 283(1548). När the danske begynne att uptecke theris befalning .. så måtthe .. (de) svenske .. icke medt någre trotzlige eller hårde ordh .. svare. G1R 24: 321(1554). Hwar och en som .. hån och spott til sin skadha lijda måste, skal sigh icke tråtzliga förswara, vthan medh fåå ord göra sin vnskyldning, och så tijgha. Forsius Fosz 74(1621). (Då Pelagius) för sin falske Lära bleff fördömd, vnderstodh han sigh tråtzligen then at förfächta. Schroderus Os. 1: 642(1635). Peringskiöld Hkr. 1: 438(1697).
