TURBATION, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. turbation, ä. eng. turbation; av lat. turbatio (gen. -ōnis), till turbare, uppröra, grumla, bringa i oordning (se TURBERA). — Jfr PERTURBATION]
(†) oordning l. förvirring; äv.: störning l. rubbning; särsk. i fråga om himlakropps rörelse. Barones haffua godh rum uthi the tildeelte bencker, alla af them behaga inthet sådana wår turbation. UUKonsP 2: 20 (1637). (Vi) kunne icke .. diminuera riksens räntor utan turbation af Staten och förminskan af dess säkerhet. HSH 21: 106 (1641). Herre, tin nåd och godhet war .. under al turbation af scrupler och Satans glödande skott tå stor öfwer mig. Schröder Lev. 39 (1729). Efter denna Lagen skulle Planeterne .. förorsaka så stora turbationer i hvarandras gångar, at hela Planet-Systemets harmonie .. skulle rubbas. VetAH 1772, s. 315. Att en royal skans lägges vid ”timorbuden” .. så att man der några båtar hafva kunde och förhindra all turbation i hafvet. ArkKrigH 1: 89 (1854). Ekbohrn (1904).
