TURTUR, r. l. m.; best. -n, äv. -en.
Etymologi
[jfr fvn. turturi, feng., fht. turtur; av lat. turtur, turturduva, av ljudhärmande ursprung, l. (åtm. delvis) elliptiskt för TURTURDUVA]
(†) turturduva; stundom särsk. om hannen; särsk. i jämförelser l. mer l. mindre bildl. anv. (jfr TURTURDUVA slutet). Bureus Nym. 11: 18 (1637). (Lantbon) konstigt sedan ställer ut / För turturns lif de dolda näten. Thorild (SVS) 1: 173 (c. 1785). Till sin dufva / Höga, ljufva / Toner sänder turturn ner. Atterbom FB 178 (1814). Och huru röst och blick, allt efter hennes godtfinnande, kunde blifva smäktande som turturn. Crusenstolpe CJ 2: 38 (1845). Evigt i min själ / Klingar minnets turtur. Kullberg Dikt. 212 (1850). Hos .. (Stagnelius) är det alltid turturn, d. v. s. turturdufvohanen, som klagar ensam. Böök StagnelUngd. 105 (1911). Ekbohrn (1936).
SAOB
