SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 2009  
TURTUR, r. l. m.; best. -n, äv. -en.
Etymologi
[jfr fvn. turturi, feng., fht. turtur; av lat. turtur, turturduva, av ljudhärmande ursprung, l. (åtm. delvis) elliptiskt för TURTURDUVA]
(†) turturduva; stundom särsk. om hannen; särsk. i jämförelser l. mer l. mindre bildl. anv. (jfr TURTURDUVA slutet). Bureus Nym. 11: 18 (1637). (Lantbon) konstigt sedan ställer ut / För turturns lif de dolda näten. Thorild (SVS) 1: 173 (c. 1785). Till sin dufva / Höga, ljufva / Toner sänder turturn ner. Atterbom FB 178 (1814). Och huru röst och blick, allt efter hennes godtfinnande, kunde blifva smäktande som turturn. Crusenstolpe CJ 2: 38 (1845). Evigt i min själ / Klingar minnets turtur. Kullberg Dikt. 212 (1850). Hos .. (Stagnelius) är det alltid turturn, d. v. s. turturdufvohanen, som klagar ensam. Böök StagnelUngd. 105 (1911). Ekbohrn (1936).
Spoiler title
Spoiler content