SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 2009  
TYKÄNNAS ty3~ɟän2as, v. dep. -kändes.
Ordformer
(förr äv. -kienn-, -kjänn-)
Etymologi
[jfr fsv. törkänna (sik), göra (sig) svår att igenkänna, göra (sig) oigenkännlig, sv. dial. tykännas, inte känna igen, fvn. torkenna, göra oigenkännlig; av den förled betecknande svårighet l. dålighet o. d. som bl. a. föreligger i got. tuz-wērjan, tvivla, sanskr. duṣ-manah, illvillig, o. KÄNNA. — Jfr DYS-]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om person l. djur: vara l. bli blyg l. (ängsligt) reserverad l. rädd för ngn, känna sig främmande för ngn; särsk. med bestämning inledd av prep. för l. l. vid, betecknande den som ngn är blyg osv. för; numera i sht om barn; förr äv. med obj. NVedboDomb. Vårt. 1725, § 46 (med obj.). Hon tykjändes på baggen. NVedboDomb. Höstt. 1783, § 106. (Pojken) ä blyg. Han tykänns för främmat, sade Karl Oskar. Moberg Nybygg. 21 (1956). Så lossades bindningen, fåret fick resa sig, kanske på något domnande ben, släpptes ut och till lammen, vilka nu faktiskt tykändes lite för de nyfriserade, vitskära mammorna men pratade ihop sig med väldigt bräkande. ÖgCorr. 9 ⁄ 6 1967, s. 12.
Spoiler title
Spoiler content