VAD va4d, sbst.6, n.; best. -et; pl. = (RA I. 2: 329(1569) osv.) ((†) -er KKD 8: 107(1706)).
Ordformer
(förr äv. w-, -aa-, -dh)
Etymologi
[fsv. vaþ; jfr fd., d. vad, fvn. vað, mlt. wat, fht. wat, feng. wæd, ävensom lat. vadum; etymologiskt identiskt med VAD, sbst.5 (se TAndersson Vad och vade (2010))]
om grunt ställe i vattendrag (där det är möjligt att vadande ta sig över), vadställe. VarRerV 40(1538). Ther inthet Waadh är, (ther man kan wada vthöfwer) ther färiar ma(n) öfwer mz Färio. Schroderus Comenius 472(1639). Så snart man war kommen öfver Dalelfwen, fick wi till följes Gryfle åen, som straxt ofwanför wadet insererade sig uti Dal-elfwens stam. Linné Dal. 50(1734). För att vad skola vara tjenliga, bör vattnet vara högst 4 f(ot) för rytteri; 3 f(ot) för fotfolk. Hazelius Bef. 247(1836). En gång var jag med på en färd över vadet, varvid .. vattnet gick in i vagnen. Neander 70År 14(1929). — jfr GÅNG-, HÄST-, KÖRE-, LÖGE-, RID-, STEN-VAD.
SAOB
