(hveckel 1559. hwekel- i ssg 1544 (: hwekelsinnede). vegel- i ssg 1846 (: vegelsinnadt))
Etymologi
[fsv. hvikul; jfr sv. dial. vickal, fd. hvegel, nor. dial. kvikoll, nyisl. hvikull; till VEKA, v.2]
(†) om person: som kännetecknas av bristande stadga l. allvar, vacklande l. ombytlig. (Kung Valdemar) var hveckel eller ostadigh, såsom tilförende sagt ähr. LPetri Kr. 82(1559).
Ssg (†): VEKEL-SINNAD. [jfr d. hvegelsindet, vægelsindet] som har svårt att bestämma sig, vankelmodig l. vacklande; äv.: opålitlig. Att en part aff samme selskap äre fast hwekelsinnede. G1R 16: 130(1544). Att en ungdom roar sig så godt den kan, äfven på befälets bekostnad, om den finner befälet vegelsinnadt och taktlöst. Wingård Minn. 2: 12(1846).
SAOB
