SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 2017  
VIKING vi3kiŋ2, sbst.2, r. l. f.; best. -en.
Ordformer
(förr äv. w-)
Etymologi
[runsv. viking; jfr rundan. wiking, fvn. víking; samhörigt med VIKING, sbst.1]
(förr) om handelsresa l. plundringsfärd som viking (se VIKING, sbst.1) företog; äv.: sjöröveri; särsk. (o. i sht) i uttr. i viking. Verelius Gothr. 53 (1664). For Sigurdur sedan i wiking eller siöröfweri. Björner Samson 30 (1737). En sommar, då han for ut i Östersjön i viking. Strinnholm Hist. 1: 342 (1834). Vid Brennö och Elfsborg, sväfvade jemt roflystna vikingar .. dels för att plundra, och dels för att åt köpmännen afyttra hvad de röfvat i vikingen. Holmberg Nordb. 128 (1852). Att en stor höfding och frände till konung Anund aktade draga ut i viking med många skepp. Lönnberg Sigtr. 100 (1892). Det är första gången, jag har fått följa min fader i viking. Schück o. Lundahl Lb. 1: 46 (1901). Gårdarna skulle förfalla .. när husbönderna var i viking. Fridegård Offerrök 50 (1949).
Ssg (†): A: VIKING-FARARE, se C.
B: VIKINGA-FARARE, se C.
C: VIKINGS-FARARE. (viking- 1776. vikinga- 1836. vikings- 18101839) (†) om person som far i viking. Utan tvifvel är denne Borg .. upförd, af landets Viking-farare, til värn och försvar emot utländes Vikingars omilda besök. VetAH 1776, s. 46. Brunius Resa 1838 120 (1839).
Spoiler title
Spoiler content