[av t. willfahren, av mht. willenvāren o. (tidigare) eines willen vāren, eg.: ta hänsyn till l. försöka uppfylla ngns vilja, av fht. wille (se VILJA, sbst.) o. fārēn, trakta efter, besläktat med fāra, försåt, fara o. d. (se FARA, sbst.). — Jfr BEVILLFARA, VILLFARIG, VILLFÄRDIGHET]
(ngt ålderdomligt) tillmötesgå l. göra (ngn) till viljes; särsk. med prep.-bestämning (särsk. inledd av (ut)i o.) med huvudord angivande (formellt) önskemål l. krav l. begäran o. d.; äv. (o. numera nästan bl.) med sakligt obj. betecknande önskemål osv.: uppfylla; bevilja, i sht förr äv. med två obj. RP 7: 155(1638). Skal skriffuas .. at wij intet kunna honom, Israeli, denna gången medh dubbelt stipendium wilfahra. Schück VittA 1: 158(i handl. fr. 1649). Om han i denna sin ansökan warder wilfaren. Ambrosiani DokumPprsbr. 264(i handl. fr. 1740). Inom en eller högst par minuter blef slutadt, at sökanden skulle villfaras i des begäran. PKalm hos Linné Bref I. 8: 114(1758). I sin glädje skall han villfara mig det jag begärt. Almqvist Amor. 56(1839). Hvarenda omständighet, äfven den ringaste, skall jag med ifver begagna och visa er evig tacksamhet, om ni villfar min bön. Idun 1888, s. 277. Det var hans tysta önskan hon villfor. Söderström Linan 228(1983).
