[fsv. vrensker; jfr d., nor. vrinsk, fsax. vrenisc (mlt. wrensch), fht. reinisc (mht. reinisch, t. wrinsch); till den rot som äv. föreliggger i VRINA. — Jfr VRENSK, sbst.,VRENSKAS]
som gnäggar (av brunst) l. är brunstig; om hingst äv. (o. i sht): okastrerad; äv. (o. numera bl.) om person (l. djur): motspänstig l. motsträvig l. trotsig. Stiernhielm EvUlf. Gloss. 94(1671). Een sedig Wallach är .. lättare att styra / Än hwrinske Hingsterna ty sådane ä yra. Spegel GW 231(1685). Där (i krigståg mot Ryssl.) haa wij fått wår lön för thet wij förr haa giordt, / För thet wij annorstädz oss yre wijst och wrenske. Fånge 21(c. 1710). Weste(1807; i fråga om att gnägga av brunst). Lindfors(1824; i fråga om att vara brunstig). I sin husbondes händer visade sig den eljest så vrenske hästen spak och sedig som ett lamm. Forslund Lee 53(1905). Oxarna, särskilt de äldre, voro i allmänhet lata och vrenska, varför piskor och andra grövre tillhyggen flitigt användes. Thorsén UpplTorp. 56(1949).
SAOB
