publicerad: 2019
VÅNNA von3a2, v., förr äv. VÅNDA, v.2 -ade (OPetri 3: 363 (1530) osv.). ((†) pr. sg. -er G1R 16: 545 (1544), Spong Kråkn. 96 (1963); ipf. -de G1R 12: 248 (1539), Kolmodin QvSp. 1: 14 (1732)). vbalsbst. -ANDE.
Ordformer
(vand- (w-) 1554–1749. vån- 1701, 1932. vånd- (w-, -o-, -dh-) 1530–1906. vånn- (w-) 1619 osv.)
Etymologi
[fsv. vanda, sv. dial. vanda, vånna; motsv. ä. d. vånde, vraka, försmå, fvn. vanda (nor. vande), vara nogräknad l. kräsen; till VÅND]
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i nekande l. därmed jämförlig sats: (inte) bry sig l. bekymra sig om (ngt); (inte) akta l. respektera (ngt); särsk. (o. i sht) med bisats ss. obj.; äv. dels med personobj. (äv. utan utsatt obj.) (se slutet), dels refl. o. med obj. ersatt av prep.-uttr. inlett av om. At han wille medh rätt och orätt riffua och slijta til sich goodz och äghodelar, och wåndade ey hweem thet war antingen moot eller medh. OPetri 3: 363 (1530). Jagh wånder icke huadh hunden skeller först han biter migh icke. SvOrds. B 3 a (1604). The wånda icke att landet och Rijket skall förr gå undher, förr än the wela afstå sine tankar om dagzwärken. RARP 7: 92 (1660). Jag våndar intet om R:drn går för 6 eller 9 D:r kop:mt. BenzelBr. 136 (1733). Nu våndar jag icke mer .. sen jag fattar hvad det var för slags folk; jag våndar icke! Strindberg Kronbr. 18 (1902). Han var just inte vacker, och inte vånnade han sig heller om att vara angenäm eller pratsam med någon. Hedén Ringmur. 139 (1945). Så långt var det gånget, att de var blivna en plåga för fattiga torpare, stordjuren. De vånnade inte gärdsgård. Slang högskankade över utan möda. Parling NödLust. 183 (1953). — särsk. med personobj.; förr äv. närmande sig l. övergående i bet.: lyda (särsk. utan obj.). Gambla hundar ära onde til at wanda. ALaurentii Fischer 298 (1618). (Jag) wåndar hwarken tig ell’ den. Stiernhielm Harm. 86 (1668). Våndar du inte? (dvs.) lyder du inte? Dalin (1855). Har en gått väl i tolv år utan lön och trälat och di vånnar en så lite, så ska di allt få si en på ryggen. Browallius SyndSkruke 283 (1937).
2) (numera föga br.) om fan l. hin håle o. d., i sådana uttr. som det vånne fan l. den onde, det må fan bry sig om, det ger jag fan i. (Han) bad at Mas ecke skulle gå saa lånckt vdj diuped du druknar der, Suarade Han ted vande Fanen. UpplDomb. 5: 19 (1554). Det vånde den onde! Strindberg SvFolk. 2: 23 (1882). Högberg Vred. 1: 20 (1906).
3) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) önska l. vilja (se) (ngt); särsk. (o. företrädesvis) i förb. med subj. i första (ngn gg äv. tredje) person sg. o. obj. utgörande att-sats l. därmed likvärdig bisats, äv. närmande sig l. övergående i konjunktionell anv., ungefär liktydigt med: (om) bara (se BARA, adv. osv. I 2 d, II 2) l. (om) blott l. om ändå, äv.: måtte (se särsk. a, b), förr äv.: även om (se c); äv. med utelämnat subj. (se a). Jag wånna mongen gong, jag bort i öknen wore. Hesselius FruentSp. 16 (c. 1710). Jag wånne, jag hade hwarken arm eller ben, bara jag woro biskop. Hallman Blacksta 163 (1759). Jag vånne att tiden stode stilla, så finge väl menniskorna också stå stilla en stund. Ridderstad SDikt. 3: 143 (1862). Drottningen .. hade sagt: hon vånne ryssen toge hela Finland. Topelius Fält. 4: 315 (1864). Jag vånner jag aldrig kunde röra mig mer, om det inte är sant! Nyblom Hum. 183 (1874). Jag vånnar det ansiktet sutte på min gosse! var Ingers första, vemodiga tanke. Oterdahl Skram 243 (1919). Jag vånne jag skjutit dom allihop i skogen och fått va ensam med dej i natt, skämtar han. Martinson OsynlÄlsk. 309 (1943). — särsk.
a) med utelämnat subj. Att jag .. / .. i går om morgonstunden / Ej läst illa Fader wår. / Vån väl jag hvar dag kunde / Läsa som jag läst i går. 2Saml. 1: 16 (1701). Vånnar du vart lam i din onda tunga! mumlade Hanka. Wester Reymont Bönd. 4: 12 (1924).
b) i fråga om åkallande av fan l. hin håle o. d., i sådana uttr. som jag vånne fan tog l. hade den l. den l. det l. det, måtte fan ta osv. den l. den resp. det l. det; jfr c, 2. Jag vånne f-n hade både junkern, testamentet och högtidligheten till på köpet! Carlén Repr. 430 (1839). Jag vånne hin håle toge alltihop! Lidforss DQ 1: 502 (1890).
c) (†) samman med subj. övergående i bet.: även om l. om än (så vore att osv.), må så vara (att) osv.; äv. dels i förb. med obj. med inf., dels i elliptisk konstruktion; jfr b. Jag vånd han kund sin slägt ur heden-öset taga, / .. Hvad hjelper detta väl, när han på dygd har men? Triewald Lärespån 107 (c. 1721). Jag wåndar han fem gånger woro en ährlig Karl, han fingo lika fullt heta en Böffel. Dalin Arg. 1: nr 38, s. 7 (1733; uppl. 1754: fast han woro). Jag vånnar sjelf hin håle, / Så skall han nog gå fram. Kellgren (SVS) 3: 292 (1788). Jag vånde den vara rund eller fyrakantig, så skall (osv.). Holmström Sa’ han 46 (1876). Björkman (1889).
SAOB
Alfabetisk lista
Spoiler title
Spoiler content