SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 2019  
VÄLL väl4, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(hwäl c. 1715. vel (w-) 1691–1712. vell (hw-, w-) 1688–1729. väll (hv-, hw-, w-) 1664 osv.)
Etymologi
[sv. dial. hwäll; jfr fvn. hvellr (nor. nn. kvell, nyisl. hvellur, fär. hvøllur), fht. hwell; jfr äv. feng. hwelan, genljuda; av ovisst ursprung]
(numera bl. ngn gg, i sht i vissa trakter) om ljud l. ton: klingande l. klangfull; äv.: hög l. gäll; äv. om röst l. instrument o. d. Att Tornen på Babels förmurar een Deel redo faldne äre, och at Engelens röst med det ewige Evangelio tydeligen och hwällt låter sig höra. Kempe Proberugn 58 (1664). När en predikant, som hafwer en wel stemmo, och ett starckt vttal, ropar högt; then rösten kunna ju någre tvsende på en gång höra. Swedberg SabbRo 1163 (1691, 1712). Höres .. (gökens) liud hwällare när man är långt ifrån, än nära in wid honom. Broman Glys. 3: 273 (c. 1730). I agttages .. at spela Psalmerna efter deras beskaffenhet, så at Lof- och Tacksejelse-sånger mera lifligt, wällt och hårdt klinga, än Böne Bot och Begrafnings-Psalmer. Hülphers Mus. 199 (1773). När sista visan, sista hammarslagen / fått hällens sista eko, snabbt och vällt. Fredriksson Arv 31 (1923).
Spoiler title
Spoiler content