VÄTTE vät3e2, sbst.3, förr äv. VÄTTA, sbst.2, l. VÄTTANS l. VÄTTAS, n.
Ordformer
(vetta c. 1550. vätta (w-) 1648–1788. vättandes 1807. vättans (w-) 1712–1807. vättas (w-) 1681–1788. vätte 1907 osv. wettans 1708–1727. wettas 1749)
Etymologi
[fsv. vätta, vette (i förb. med negation l. litit l. nokot), sv. dial. (lite) vätta, vättans, vättas; eg. gen. pl. av fsv. vätter (se VÄTTE, sbst.2); jfr fd., d. vætte (äv. i uttr. noget vætte, någonting), fvn. vætr (äv. i uttr. nǫkkut vætta, någonting, ekki vætta, ingenting) (nor. nn. vett, äv. i uttr. ikkje vetta, ingenting), got. ni-waiht, intet, ingenting, fsax. nio wiht, dets., fht. niowiht (mht. ni-wiht, t. nichts), dets., feng. nā-wiht, dets. (jfr äv. eng. whit, något litet)]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i vissa uttr. för att beteckna en ringa mängd av ngt, särsk. i det adverbiella l. adjektiviska (äv. sammanskrivna) uttr. lite(t) vätte, förr äv. vätta l. vättans, en liten smula, litet grand (jfr GRAND, sbst.1 2); förr äv. i uttr. intet vätta, ingenting; jfr VITTEN 2. Jag haffu(er) litit vetta off soffuel och helfften mÿndr(e) brödh. GlTer. 8 (c. 1550). Den intet wätta är, skönt han syns stor och dryger. Wennæsius Klingd. 49 (c. 1670). Som .. en Moor-i-gåhln i sitt inköp, af en lijt’n bijt dömer om hele rästen, som af lijtewätta på fingret, om hele honingskrukan. Columbus Ordesk. 95 (1678; uppl. 1963). När någon faller, så .. gif honom litewettans Victriol-oljo vppå tungan, så stiger han straxt vpp igen. Roberg Beynon 104 (1727). Jag skall bara sättat (dvs. tyget) rätt och ändrat lite wättans. Modée FruR 46 (1738). I si så beskeli ut i da, att I bestämdt bju på lite vätte brännvin? Hülphers HerrHäst. 28 (1907).
SAOB
