ZODIAKAL så1diaka4l l. sω1-, adj.; adv. -T.
Etymologi
[jfr t. zodiakal, eng., fr. zodiacal; ytterst av lat. zodiacalis, till zodiacus (se ZODIAK)]
(utom ss. förled i ssgr numera bl. ngn gg) som hör till l. har samband med zodiaken. Björkegren 2838 (1786). Månen hade .. klifvit så högt upp på den zodiakala himlastegen, att den kunde med full styrka sända sitt trolska sken öfver land och vatten. VestmLT 22/9 1892, s. 3. Ett zodiakalt tecken. SvD 13/9 1925, s. 29.
Ssgr: ZODIAKAL-ARMILLARSFÄR. (förr) instrument för observation av (himlakropp i) zodiaken. Charlier BraheObs. 18 (1901). —
-CIRKEL. (†) om den cirkel l. krets som zodiaken utgör (längs ekliptikan) på himlen. (Sfären) formerar bälten efter solens aequator eller efter zodiacal-cirkeln. Ehrenheim Phys. 1: 205 (1822). —
-LJUS. [jfr t. zodiakallicht, eng. zodiacal light, fr. lumière zodical] astron. om svagt, kägelformat o. från horisonten utgående ljussken som under vissa perioder är synligt på ekliptikan (där zodiakens stjärnbilder finns). Bergman Jordkl. 2: 95 (1774). Detta ofantliga ljusmoln, genom hvars tunna slöja bakomliggande stjernor med lätthet upptäckas, deltager i himlahvalfvets rörelse och sträcker sig genom djurkretsens tecken. Det kallas derföre Zodiakal-ljuset. Björling Sol. 142 (1869). Hos oss kan zodiakalljuset ibland iakttas under vårkvällar och höstmornar när ekliptikans lutning mot horisonten är störst. Wallenquist AstrUppslB (1981). —
-TECKEN. (numera bl. tillf.) zodiaktecken. (Stjärnbilderna) fördelas uthi Norre, Södre och Zodiacal-Täcknen. Rålamb 4: 5 (1690).
