[fsv. äþle; jfr fvn. eðli, fsax. aðali, fht. edili; trol. litterärt lån i nsv.; till ÄDEL]
(†) natur l. beskaffenhet l. väsen (se d. o. 4); äv.: (hög) börd l. rang. Til thesz .. (växten) effter sit Slächtes art, och naturliga ädli, hafuer vpfylt sijne Dagars, thet är, sijn af Naturen skipade warelses Taal, och måste förgåås. Stiernhielm Arch. A 3 a(1644). Siälen i allom är eenahand art, utaf himmelisk ädli. Stiernhielm Herc. 422(1658, 1668). Sannerliga må iag säga Eder, att mig synes denna mannen öfwergå andra i Ädle och åthäfwor. Reenhielm OTryggw. 30(1691). Den kunde warit, som Ehr Sinn-löös kalla tordt, / Och owärd at J Namn af ädli bära bordt. TRudeen (SVS) 111(1693). Och är det hans ädle at tala fagert, men tänka flatt eller falskt. Björner An 10(1737). Hvad C. Dahlman Eskilsson i sina Svenska hushålls rön .. har förstått med jordenes ädli, torde han sjelf icke hafva kunnat förklara. Wallerius Åkerbr. 139(1778).
SAOB
