[fsv. ängsl, f., äv. ängsle, m.; motsv. fd. ængsel; avledn. av ängia, trycka, klämma (jfr sv. dial. änga, fvn. öngva, ävensom t. beengen), till det ord som föreligger i sv. dial. ång, trång (se ÅNGER, sbst. o. adj.). — Jfr ÄNGSLA, v.,ÄNGSLAN, ÄNGSLE, adj.,ÄNGSLIG]
(numera bl. ngn gg) ångest l. ängslan; förr äv.: nöd l. lidande. Förskräckilse änxle och ewinnerligh dödh. OPetri 1: 26(1526). Ska’ wj wäl inne bli, ell’ ska’ wj gie oss uth? / .. Däd sen ’re synnes förr på ängzel giöra Slut! Börk Darius 1000(1688). Herre, .. / Tag migh vthur thetta fängsel, / At jagh slipper all min ängsel. Ps. 1695, 291: 1. Plågad av samvetskval och ängsel. Modin HärjedOrtn. 203(1911). Nåd är ett bortom orden. Ett tillstånd utan ängsel eller fruktan. KvällsP 30/4 2003, s. 6.— jfr HJÄRTE-ÄNGSEL.
Ssg: ÄNGSEL- l. ÄNGSLE-FULL. (ängsel- 1687 osv. ängsle- 1622 osv.) (numera bl. ngn gg) full av ångest l. ängslan, ängslig; särsk. om hjärta l. bröst l. ngns inre o. d.; jfr ängslans-full. Itt ängslefult hierta. SLaurentii Ridd. D 1 a(1622). Wår Such åg klageröst / Wår såra hug åg Mod, wårt ängzelfulla Bröst. Celsius Orpheus 84(1687). Den 25 dec. war för mig en ängselfull juledag. Jag giorde mig reseferdig. Rhyzelius Ant. 131(c. 1750).
SAOB
