ÄTTING, m.//ig.; pl. -ar.
Etymologi
[fsv. ättinger, ättinge; jfr fvn. ættingi (nor. ætting); till ÄTT]
(†) person som tillhör (ngns) ätt; släkting; äv. dels utvidgat, i ssgn SAM-ÄTTING, dels speciellare: ättling. Then som .. (visheten) är troghen, han skal erffua henne, och hans ättingar skola bliffua widh brödh. LPetri Sir. 4: 18 (1561). Tyrs ätting och slächtman. Peringskiöld Hkr. 1: 177 (1697). Om våra uråldriga Ättingars vettrikhet i de Mathematiska vitterheter uti sielfva hedna tiden. Stiernman PVetA 1758, s. 13.
SAOB
