ÅNGERMANLÄNNING oŋ3erman~län2iŋ, äv. 400~10, m.//ig.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(-länding 1773–1921. -ländning 1807–1863. -länning 1757 osv. -länningar, pl. c. 1750 osv. -länninge c. 1770)
Etymologi
[avledn. av landskapsnamnet ÅNGERMANLAND]
person som bor i l. härstammar från Ångermanland; jfr ÅNGERMAN. Helsingarne och Ångermanlänningarne ha altid bästa smöret, som kommer af wissa örter. Linné Diet. 2: 157(c. 1750). Lik Norrlands allmoge i allmänhet, är ångermanlänningen en oförderfvad naturens son, höflig, villig, trofast och pålitlig. IllSv. 2: XIV (1882). Där såg man hälsingarne med sina linlass, jämtlänningarne med sina ripor .. och ångermanlänningarne med sina hästar. Vesterlund Skolm. 78(1924).
