(öm- 1596–1769. ömb- 1596. — n. sg. o. adv. -liget 1596. -ligt 1715)
Etymologi
[fsv. ömbliker; jfr fvn. aumligr (nor. nn. aumleg, nyisl. aumlegur); till ÖM. — Jfr ÄMLIG]
(†) ömklig; särsk. med tanke på dels ngts bristfälliga kvalitet l. beskaffenhet o. d.: dålig, usel, dels ngns l. ngts ringa kraft l. styrka l. storlek o. d.: svag, ynklig. För möken hosta .. skull, är halsen så hudolöss .. så at mett wilkår jagh nu hafuer, är öfuer måtten ömliget. HB 2: 285(1596). Eftersom offtast hender att effter ett welment Rådslag en ömblig vtgång föllier. HB 2: 298(1596). (Ett) så lijtet och ömligt barn. VDAkt. 1715, nr 402.Ihre(1769).
SAOB
