SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 2023  
ÖNA ø3na2, v. -ade (Landsm. II. 8: 6 (c. 1830, 1882: önadt, p. pf. n.) osv.)
Ordformer
((†) ipf. önte NVedboDomb. Vårt. 1786, § 160, Lundell (1893))
Etymologi
[fsv. öna; motsv. mnl. oonen (nl. onen), fris. eandzje, eanje, feng. eanian (eng. ean); till den rot som äv. föreligger i lat. agnus, gr. ἀμνός, båda med bet.: lamm]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om får (förr äv. get): lamma; förr äv. tr. Om deras getter än ha börjat på at öna? Livin Kyrk. 122 (1781). Mademoisselle Anna Roswalls får önte twillingar. NVedboDomb. Vårt. 1786, § 160. Nu på vårsidan fölade hästarna, nu kalvade korna, nu önade fåren. TurÅ 1940, s. 226.
Spoiler title
Spoiler content