PREDIKATIV pred1ikati4v l. pre1-, äv. präd1- l. prä1-, äv. (i sht ss. adj.) 400~1, adj. o. sbst.; ss. adj. med adv. -T; ss. sbst. n.; best. -et; pl. =, äv. -er.
Etymologi
[jfr t. prädikativ, adj., eng. predicative, adj., fr. prédicatif, adj.; av lat. prædicativus, till prædicare (se PREDICERA)]
språkv.
I. adj.: som innebär ett predicerande; som innehåller ett predikat; ansluten till predikatet; som utgör predikatsfyllnad l. är utmärkande för predikatsfyllnaden; såsom predikatsfyllnad; stundom om satsbyggnad: som innehåller en l. flera predikatsfyllnader. Ett adjektiv som blott förekommer i predikativ användning. Borelius Sacy 6 (1806). Vore (det fsv.) nær vanligt adj., så skulle det i predikatif ställning böjas. Rydqvist SSL 2: 414 (1860). Den enkelt predikativa satsbyggnaden. Svanberg HeidenstFröd. 17 (1934). särsk.
a) i uttr. predikativ konnexion, av A. Noreen införd benämning på språkliga förbindelser av typen rosen blommar i motsättning till den blommande rosen. Noreen VS 5: 143 (1906). SoS 1914, s. 215.
b) i uttr. predikativt attribut, satsdel (adjektiv l. particip) som utan att vara nödvändig för predikatsverbets användande (i viss avsedd bet.) samtidigt hänför sig till subjektet o. predikatet l. till objektet o. predikatet o. som anger omständigheter vid den av verbet uttryckta handlingen osv., t. ex. bedrövad i uttr. han gick bedrövad bort resp. oberedda i uttr. slaktaren lämnar hudarna oberedda till garvaren. BetGramLb. 1882, s. 89.
