ASTRAGAL as1traga4l, r.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. o. eng. astragal, fr. astragale, af lat. astragalus, af gr. ἀστράγαλος, benknota, särsk. om språngbenet (jfr i den anatomiska nomenklaturen astragalus ss. namn på samma ben), ryggkota, tärning, astragal, äfv. namn på en baljväxt (se STRAGEL)]
byggn. list (vanl. bestående af, nedifrån räknadt, en hålkäl, en platta o. en rundstaf, den senare stundom utbildad till en pärlstaf) som skiljer kapitälet från skaftet på en kolonn, en pelare l. en pilaster; äfv. oeg. om dylik list på annat ställe (jfr ex. fr. NF nedan). König Inl. t. mech. 79 (1752). Sturtzenbecher Ing.-lex. (1805). Palmblad Fornk. 2: 269 (1844). Astragalen (perlsnöret) tillhörde egentligen de ioniske och korintiske stilarna, i hvilka den förekommer äfven på arkitraven. NF (1876). Astragal, liten rundstaf, perlstaf. Adler Meyer 593 (1895).
