1) (i sht arkeol.) med afs. på fornromerska förh.: (stort) kvadratiskt l. rektangulärt (af smärre kamrar omgifvet) rum i midten af huset (med en fyrkantig öppning midt i taket); äfv. om hufvudsakl. af en stor sal bestående offentlig byggnad (gudahus m. m.). Stagnelius 1: 472(1821). Förfädernas i atrium uppställda bildstoder. Lysander Rom. litt. 115(1858). I atrium uppehöll sig husfrun och sysselsatte sig der i synnerhet med att väfva och spinna. Der stod brudsängen ..; der fans äfven ett altare. Lyth Rom. antiqv. 227(1877). Snoilsky Dikter 2: 155(1881). De pompejanska husen förete den mest omväxlande inredning. De minsta ha vanligen blott en förstuga och ett litet atrium, matsal, kök samt en sängkammare. Ofta kommer härtill en butik, men ej sällan saknas äfven själfva atriet. 2 Uppf. b. 1: 83(1897). (Lucretius) kan icke hafva varit någon halft hungrande poet, som antichambrerat i de höges atrier. Schück Världslitt. 1: 393(1899).
3) [jfr motsv. anv. i t. o. eng. samt nylat. atrium] (mindre br.) med. hjärtförmak. (Om) atriernes sammandragning föregår kamrarnes. Levertin Williams Bröstsjukd. 203(1838).
