AFRÄCKA a3v~räk2a, v. -er, -te, -t, -t (se för öfr. RÄCKA, v.). vbalsbst. -ANDE, -NING.
I. [fsv. afräkkia; jfr mnt. afreken, t. abreichen] (†) nå fram l. upp till, räcka ända till. Een Menniskia (kan) icke .. affreckia Himmelen med sinne hand. P. J. Gothus Fast. 435 (1614). Eelden .. förtärer alt thet han kan affreckia. Därs. 575. jfr: Then All-mätande Geometria .. ingränssar thet Wijdaste, afräcker (dvs. når lika långt som) thet Längste. Stiernhielm Arch. Dedik. B 1 b (1644). — bildl.: fatta. The kunde icke affräckia medh theras (dvs. sina) tanckom .. then stoora Gudz Wijsdomen, som lyste vthi Menniskiones Krop. P. J. Gothus Poll. R 7 b (1602).
II. [af t. abrecken] (numera knappast br.) handtv. utsträcka under räckhammaren (till plåtar afsedt järn); uträcka. Afräcka: börja at utsträcka jernet som är bestämdt til plåtar. Deleen (1836, under abrecken). Afräcka jernstycket. Kindblad (1867).
