AFTRUBBA a3v~trub2a, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
göra (i ngn mån) trubbig. Dalin (1850). (Pyramidens sidor bilda) en fordom skarp, nu något aftrubbad spets. Kræmer Orient. 291 (1866). Korta, liksom aftrubbade fingrar. Almkvist Turg. 1: 18 (1872, 1885). N:o 1 och N:o 2 (af bokstafvens grundstreck) .. aftrubbas till en vinkeloval. Påhlman Skrifmet. 30 (1887). — i bild. Borttaga den teoretiska spetsfundigheten genom att aftrubba dogmernas skarpa egg. Forssell Stud. 1: 121 (1867). — bildl. K. J. Warburg i GHT 1895, nr 254, s. 2. (Dessa sjukas) själsförmögenheter .. äro aftrubbade, tyngre, defekta. B. Gadelius i Hygiea 1895, 2: 612. — i p. pf. (mer l. mindre) adjektiviskt. Atlas(-kotan) utgör en ring kring ett stort hål af en nästan päronlik, på ändarna aftrubbad, form. Nilsson Fauna 1: 35 (1847). Uppf. b. 4: 534 (1873). Guldmakrilar .. hafva .. ett aftrubbadt hufvud. Théel i NF 3: 1389 (1880). Virknålen, ett .. stift, som i sin något aftrubbade ände är försedt med en hulling. NF 17: 1176 (1893). — jfr TRUBBA AF.
