publicerad: 1898
AFVISA a3v~vi2sa (a`fvisa Weste), v. -ar, -ade, -at, -ad; äfv. -te, -t, -t (se för öfr. VISA, v.). vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (se d. o.).
Etymologi
[jfr d. afvise, holl. afwijzen, t. abweisen]
— jfr VISA AF.
I. i fråga om ett afhållande l. aflägsnande mot ngns vilja.
1) tillbakavisa l. visa ifrån sig.
a) med personobj. l. (mindre eg.) med konkret sakobj.: bortvisa; vägra att gifva tillträde åt l. att göra till viljes l. att mottaga l. att bereda plats för. Snöpligt, snäft, kort, barskt, föraktfullt afvisa ngn. Thå wordo the (dvs. rikets råd, som klagade) med spott och spee affwiste. O. Petri Kr. 157 (c. 1540). Thet är bätre .., at tu (Rut) gåår vth (och plockar ax) medh .. (Boas') pighor, at på en annan åker icke någhor affwisar tigh. Rut 2: 22 (Bib. 1541). Knut Håckenson kom .. (utan) för Staden och bleff (till svar) på sitt anhållande medh spåtska Ordh affwijst. Girs E. XIV:s hist. 69 (c. 1630). (En drucken) skal .. ifrån Altaret afwijsas. Kyrkol. 11: 9 (1686); jfr 2. Jag .. afvistes från Er dörr. LBÄ 14—15: 48 (1798). Lärarena .. äga att pröfva den (inträdes-) sökandes kunskaper och honom afvisa om dessa befinnas .. bristande. Försl. t. skol-ordn. 1817, s. XIX. Det är ej vanligt, att den, som begär något allmänt nyttigt af eder, blir afvisad. Tegnér 3: 259 (1825). Fartyg, kommande ifrån Finland, böra genast afvisas. SFS 1831, s. 234. En coquette, som stolt .. afviste alla friare. Palmblad Nov. 4: 30 (1851). Han sökte audiens hos majestätet .., men afvisades tvärt af .. kammarherren. Topelius Fält. 1: 11 (1854). De ville ej låta sig afvisas med detta besked. Hedin Rev. qv. 282 (1880); jfr α. Höfligt afvisa(:) éconduire. Schulthess (1885). (Vernets) taflor blefvo vid 1822 års Salong helt enkelt afvisade. Nyblom i NF 17: 629 (1893). — särsk.
α) (föga br.) affärda (ngn med tomma ord o. d.); afspisa. Jcke latendis szeg affwisze mett någott Löst Suaszerij (dvs. prat) eller forhalingh. G. I:s reg. 10: 179 (1535). Gudh will icke .. affuisa oss medh fåfengh ord. KOF 1: 272 (1575).
β) jur. förvägra (en rättsökande) att utföra (sin) talan; vägra (ngn) att handlägga (hans) mål. Weste (1807). Hvilken som droge .. (studerande) inför en annan domstol, skulle .. i allo afvisas. Strinnholm Hist. 3: 860 (1848). SAOB (1870). jfr: Ingen måtte (dvs. fick) framgå på Tingh .. att swara medh någen sijn Wän .. för (dvs. på grund af) Fougdternes (dvs. fogdarnas) kortte affwiszningh. Tegel G. I:s hist. 2: 160 (1622).
γ) (mindre br.) tillbakaslå l. afvärja (en fiende); jfr b β. Schroderus Liv. 96 (1626). (Då) blef han (dvs. fienden) afvist med lika tapperhet som förr. Nordberg 1: 163 (1740). Endast stående kan fotfolket hoppas afvisa rytteriet. Hazelius Förel. 180 (1839). Konung Kristian .. afvisas från Gullbergs fästning af Mårten Krakow och hans tappra fru. Forssell G. II A. 8 (1894).
b) med abstr. obj.: afslå l. (bestämdt) afböja.
α) med afs. på yrkande, förslag, anbud, begäran osv.: förkasta l. försmå, skjuta ifrån sig, vägra att upptaga l. att fästa afseende vid. (Det allmänna människoförståndets) påståenden kunna .. ej afvisas genom en konstlad Metaphysik. Höijer Skr. 1: 92 (1797). Det närvarandes fordringar .. låta (ej) afvisa sig. Geijer I. 1: 8 (1818). Vi kunna afvisa de vanliga inkasten mot grekiska literaturen, icke med maktspråk .., utan med verkliga skäl. Tegnér 3: 227 (1824); jfr β. Jag (har) .. bestämdt afvisat detta förslag. De Geer Hjertkl. 225 (1841). Klagomålen .. (hade) blifvit af Rådet afvisade. Svedelius i SAH 54: 294 (1878). jfr: Ett utseende af stränghet, som afvisade för att icke säga bortskrämde hvarje förtroligare närmande. Starbäck Guldhalsb. 321 (1870).
β) med afs. på anfall, beskyllning osv.: tillbakaslå l. afvärja; jfr a γ. Nordin i 1 SAH 3: 72 (1789). Anfall, som .. de (maktegande) sjelfva väl kunnat afvisa. Tegnér 5: 406 (1824). (Flottan) skyddade staden och afvisade alla danskarnas ytterligare försök i de trakterna. Fryxell Ber. 15: 148 (1848). Carlson Hist. 1: 200 (1855). Afvisa .. beskyllningar. C. W. Bergman enl. Kindblad (1867). (Vid Nebelhöjden) afvisades ett nytt anfall. Nordensvan Mainfält. 51 (1894).
c) utan obj., i p. pr. Intaga en (förnämt) afvisande hållning. Hennes uppsyn var .. icke afvisande; tvertom syntes hon gerna vilja inleda ett samtal. Almqvist A. May 70 (1838). Tala i afvisande ton. Lönnberg Skogsb. 53 (1881). Ett afvisande .. genmäle. Rydberg Vap. 68 (1891). Riksdagen .. stälde sig afvisande gent emot (progressiv inkomstbeskattning). VL 1894, nr 263, s. 2. Det afvisande ordet: ”Jag kände eder aldrig”. Rundgren Till John Ericssons minne 12 (1895).
2) (mindre br.) förvisa l. utvisa (ngn från ett land l. en ort, där han vistas); bortvisa (ngn l. ngt från en persons närhet l. från ett ställe osv., där han l. det vunnit tillträde l. insteg). G. I:s reg. 5: 17 (1528). (Han) Bleff så affwijst frå Konungens ansichte, att han aldrigh någen tijdh skulle ther mera framkomma. Svart G. I:s kr. 162 (1561). Kommer .. (den brottslige) emoot doom och afwijsningh .. in i landet. Emporagrius i KOF II. 2: 305 (c. 1655). På det .. (en sådan adelsman) såsom ovärdig från Riddarhuset må kunna afvijst blifva. 2 RARP I. 1: 25 (1719). Den utan bröllopskläder inkomne gästen blir af Konungen bemärkt och .. afvist. Franzén Pred. 4: 286 (1844); jfr 1. Egentligen hade v. Qwoten redan föregående år afvisats ur riket. Wrangel Frihetst. 330 (1895). jfr: (†) Dett afvijsande de (dvs. borgmästare o. råd i Sthm) hafva gjordt till (dvs. låtit drabba) F. Ludhvichssen. RP 1: 2 (1622). — särsk.
a) relegera. Thyselius Handl. lärov. 1: 32 (1620; se under AFSÄTTA 2 a α α'). Hvilka (lärjungar) .. blifvit, såsom vanartige och oskickelige, ifrån scholan och gymnasio afviste. Förordn. f. schol. 1778, s. XIII.
b) (föga br.) afsätta l. snöpligt aflägsna l. entlediga (ngn från en befattning). Dalin .. måste .. fördraga att afvisas ifrån sin uppvaktning hos Kron-Prinsen. Nordin i SAH 2: 183 (1798). Desse (rådsherrar) blefvo af Sekreta Utskottet dömde till afvisning. Franzén Minnest. 3: 434 (1840).
c) förjaga, bortjaga, bannlysa (en tanke osv.). Långt ifrån sig .. afviste han denna tanke. Bremer Nina 528 (1835); jfr 1.
II. i fråga om ett visande l. skickande osv. åt ngt visst håll, utan bibegrepp af ogunst l. tvång.
1) (†) afsända. (Kanslern förmodade) att .. sådane förnäme herrer .. aldrig skulle med sådane fulmachter sig haffue lathett affvijsa till tractaten (dvs. underhandlingen). A. Oxenstierna Skr. 1: 153 (1628).
2) (†) hänvisa. Wil man .. then gunstige Läsaren til the Latiniske Oratores .. affwijsa. Arvidi 120 (1651). Linné Gotl. 293 (1745).
3) (†) hänföra. Til femte Flocken (af djuren) afvisas (af Linné) Yr-Fän eller Insecter. Wargentin i VetAH 12: 85 (1751).
Spoiler title
Spoiler content