[sv. dial. bärma, bärme; jfr d. bærme, t. bärme (barme), af nt. barme, (mnt. barm, berm), motsv. eng. barm (feng. beoroma); besläktadt med lat. fermentum, jäst (se FERMENT); jfr PÄRMA,tjärvatten]
1) (numera bl. bygdemålsfärgadt, föga br.) (jästceller innehållande) grumlig bottensats i öl, vin, ättika o. d., drägg. (Lat.) Crassamen, .. (sv.) Thet som är tiockt och sätter sigh til botnen, såsom en drägg och bärma. Linc. T 5 b(1640). Dher du haar drucket ditt ööl, dher spill din bärma (dvs. låt icke din vrede gå ut öfver oskyldiga). Törning 25(1677). Almquist Häls. 626(1896). — jfr TRAN-,VIN-,ÖL-BÄRMA.
