α) kem. tillhörande en bas l. baser; besittande egenskaper af bas; i öfvervägande mängd innehållande en bas. Andra (salter) .. hafva den egenskapen att anskjuta eller fällas med ett öfverskott af basis. Dessa kallas basiska, eller med basis öfvermättade salter. Berzelius Kemi 1: 602(1808, 1817). Detta salt (dvs. fosforsyradt natron) har en benägenhet att blifva basiskt. Därs. 654. Basisk .. reaktion. P. T. Cleve i NF 2: 25(1876). Rosenberg Oorg. kemi 167(1888). — jfr EN-, FLER-, FYR-, TRE-,TVÅ-BASISK.
β) miner., tekn. om vissa bergarter l. om blandningar af olika malmer osv.: som innehåller föga kiselsyra i förh. till befintlig bas; alkalisk; motsatt SUR. Brist på kalk eller basiska kalkhaltiga bergarter. Nordenskiöld Vega 2: 364(1881). Basisk slagg. C. A. Dellwik i NF 7: 1129(1883). Mineralen vid den grönländska förekomsten hafva bildats i en sur bergart, vid den norska däremot i en basisk. G. Flink i Ymer 1898, s. 147.
γ) metall. i uttr. Thomas' basiska process o. d., om ett sätt att framställa stål, vid hvilket fosforrika järnmalmer medelst tillsättande af basiska ämnen i masugnen befrias från sin fosforhalt. Berwald Kemi 112(1890).
δ) tekn. i uttr. basiskt tegel, tegel tillverkadt af vissa ämnen (masugnsslagg, stenkolsaska osv.) som innehålla baser. H. v. Post i Tekn. tidskr. 1899, A. K. s. 48.
