BEHÖFLIGHET behø4vlig~he1t, äfv. (i sht i Sveal.) 030~2, r. l. f.; best. -en.
egenskap(en) l. förhållande(t) att vara behöflig; nödvändighet. Behöfligheten för honom af hvila. Dalin (1850). Fyra censorer .. dristade framkomma med en tvekan om censurens behöflighet. Carlén Teatercensuren 18 (1859). De Geer Minnen 2: 96 (1892).
