BEJAGA l. BEJÄGA, v. -ade.
Etymologi
[af mnt. l. ä. t. bejagen; jfr holl. bejagen; se BE- o. JAGA]
(†)
I. jaga l. drifva bort. Det Svenska krigsfolk .. bejägade honom (dvs. moskoviten) ifrån belägringen. S. Elofsson i HSH 12: 232 (1599).
II. [jfr motsv. anv. i mnt., ä. t. o. holl.; jfr äfv. t. erjagen] eg.: jagande l. gm jakt ernå; ernå, vinna. Huar the (dvs. lybeckarna) nogreledis hafua rådh på foråret, skole wij ventha them tiil gest j Findland eller anderstedis huar szom helst the mena szig nogot kunna beiega her ind på Rijkit. G. I:s reg. 10: 4 (1535). See, hwadt j ther med vtträtte och beiage kunne. Därs. 15: 435 (1543).
SAOB
