BEKLAGELSE bekla4gelse l. 0302, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[fsv. beklaghilse; jfr ä. d. beklagelse]
(numera knappast br.) vbalsbst. till BEKLAGA.— särsk.
1) till BEKLAGA I 2, III 1: klagoutgjutelse, klagan. Man förnötte en par timar med .. beklagelser öfver denna olycka. Dalin Vitt. 4: 349(1744). Bönderne suckade (vid Gustaf Vasas uppmaning att afskudda sig det danska oket); men hade ännu ingen styrka til annat, än beklagelse. Dens. Hist. III. 1: 21(1760). Geijer I. 4: 344(1838).
2) till BEKLAGA I 3, III 2: yttring af missnöje, klagomål. (Lidner) gaf Creutz de mest oväntade ämnen till beklagelser. Atterbom Siare 5: 427(1849).
3) till BEKLAGA I 5:yttring af deltagande i ngns sorg l. bedröfvelse; kondoleans; jfr SORG(E)-, VÄNNE-BEKLAGELSE.
