BELGER bäl4ger l. bäl4j-, m.; best. -n; pl. =; äfv. (knappast br.) BELG bäl4g l. bäl4j, m.; best. -en (Rydqvist Tid. 2: 81(1840)); pl. -er.
Etymologi
[jfr lat. belga, fr. belge]
1) individ af den keltiska stam som på Cæsars tid innehade norra delen af det dåvarande Gallien (samt en del af södra Britannien). Belger bodde jämväl i Britannien. Djurberg Geogr. lex. 1: 78(1811). De britanniske och de galliske belgerna voro i religion, språk och seder på det närmaste beslägtade och skilde sig ej häller i nämnvärd mån från de öfriga keltiska folken i Gallien. S. F. Hammarstrand i NF(1876). De .. stridsmän, som .. hade att följa .. (Cæsar) från vapenskifte till vapenskifte genom alla gallernas och belgernas landsändar. Rydberg Rom. d. 7(1882).
2) (mindre br.) = BELGIER 2. Hos Fransmannen, och äfven till en del Belgen, framträder skarpt det Galliska elementet. Rydqvist Tid. 2: 81(1840). Belgerna hafva städse varit trogna och fanatiska katoliker. J. Hellstenius i NF 2: 158(1876).
