publicerad: 1904
BERYLL beryl4 (bery´ll Weste), r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(beril(l) Var. rer. 51 (1538), Upp. 21: 20 (Bib. 1541), Runius Dud. 3: 20 (c. 1710), Conv.-lex. (1821). Anm. I ä. tid användes äfv. den lat. formen berillus. Upp. 21: 20 (NT 1526))
Etymologi
[fsv. berill(e?); jfr mnt. o. mht. berille, ffr. beril, mlat. berillus, ”be-” ”ryll”, äfv. kristall, likasom d. beryl, t. beryll, eng. beryl, fr. béryl, af lat. beryllus, af gr. βήρυλλος, sjögrön indisk ädelsten, ”beryll”, härstammande (med i yngre indoiranska spr. vanlig öfvergång af v till b) från prakrit verulia (hos Hemacandra), af äldre velūrija (i ä. pers. ombildadt till bilōr, kristall), af sanskr. vaidūrja (med kakuminalt d), krysoberyll, eg.: som härstammar från (den indiska staden) Vidūra; jfr BRILJANT, sbst., o. BRILLA]
1) benämning på en ädelsten af vanl. grön l. grönaktig (gulgrön, blågrön, stundom gul l. blå, sällan vattenklar l. rosenröd) färg, hvilken består af kiselsyra samt oxider af hufvudsakligen aluminium o. beryllium; i denna bet. omfattande akvamarin o. ”vanlig beryll” (se b slutet) men ej (ädel) smaragd; i äldre tid användt utan strängare vetenskaplig begränsning. Var. rer. 51 (1538). Första grundwalen (i stadsmuren) war en Jaspis, .. Then fierde en Smaragd, .. Then ottonde en Berill. Upp. 21: 20 (Bib. 1541). Forsius Min. 100 (c. 1613). Glaset (i spegeln) war en Berill så klar. Fosz 433 (1621). Beryllen är en Edelsteen aff Indien, medh hwijt klaar färgo som watn. Därs. (ss. glossa). Smaragd och sköna Beriller. Runius Dud. 3: 20 (c. 1710). Wallerius Min. 128 (1747). Berzelius Blåsr. 213 (1820). I domkyrkan fanns äfven en monstrans af en stor beryll. Brunius Sk. k. 589 (1850). Beryllen prunkar i manetens sidenskimmer, vägande mellan blått, rödt och grönt. Hemberg Fr. Kola 156 (1902). jfr GULD-, KRYSO-BERYLL. — särsk.
b) om mindre värdefull, mer l. mindre ogenomskinlig, vanl. gulgrå varietet; motsatt AKVAMARIN o. (ädel) SMARAGD. Cronstedt Min. 44 (1758). E. Erdmann i Geol. fören. förh. 1899, s. 442. — särsk. i förb. vanlig beryll; jfr (vanlig) SMARAGD (i samma bet.). Oädla smaragden eller vanliga Beryllen. A. Sjögren Min. 138 (1865, 1874). Vanlig beryll är mindre sällsynt (än ädel smaragd) ... Detta mineral förekommer i närheten af Falun. NF (1877).
2) miner. benämning på en mineralgrupp till hvilken man vanl. räknar de tre varieteterna smaragd, akvamarin o. ”vanlig beryll” (jfr 1 b slutet); jfr SMARAGD (i samma bet.). A. Sjögren Min. 138 (1865, 1874). Svenonius Stenriket 123 (1888). Mineralfamiljen beryll. E. Erdmann i Geol. fören. förh. 1899, s. 442.
Ssgr (i allm. till 1): BERYLL-BAS03~2 l. -BASIS ~20. (numera knappast br.) miner. beryllium. Berzelius Kemi 2: 67 (1812). —
-BLÅ~2. Ryggen (på blåryggiga isfågeln är) .. skönt beryllblå, hvilken färg blir bakåt intensivare; stjerten dunklare blå. Nilsson Fauna II. 1: 172 (1858). —
-FLUSS~2. (numera föga br.)
-GRUFVA~20. Greker och romare kände till de egyptiska beryllgrufvorna, som sannolikt brötos redan af fenicerna. Uppf. b. 3: 250 (1873). —
(2) -JORD~2. kem. jfr BERYLLIUM-OXID. Berylljord. Denna jordart upptäcktes 1797 af Vauquelin i tvenne ädla stenar kallade beryll och smaragd. Berzelius Kemi 1: 383 (1808, 1817). Rosenberg Oorg. kemi 445 (1888). Oxiden af den sällsynta metallen beryllium (berylljord). E. Erdmann i Geol. fören. förh. 1899, s. 442. —
-KRISTALL~02. Emedan beryllkristallerna lätt låta klyfva sig i tunna sexsidiga taflor, som genom sin milda gröna färg skydda ögat mot solljuset, förfärdigades deraf i Grekland och Rom ögonglas. På dessa öfverflyttades nu namnet beryll, hvarifrån utan tvifvel det tyska ”brille”, glasögon, härleder sig. Uppf. b. 3: 250 (1873).
Spoiler title
Spoiler content