BESNILLA l. BESNÄLLA, v. -ade.
Etymologi
[liksom ä. d. besnilde efter mnt. besnellen; jfr nt. besnellen, besnillen, t. beschnellen; se BE- o. SNILLA]
(†) försnilla från, bedraga, lura. Wåre och szå gott, attj (dvs. att I) kunne finna på ett rätt sätt hosz the vtländzske (köpmännen), Szå atj (dvs. att I) .. jcke lathe edher szå groffweligen och skinbarligen (dvs. uppenbarligen) besnälle. G. I:s reg. 15: 434 (1543). Att Ridderhuuset till inge sine medel blifwer besnillat. RARP V. 2: 351 (1655). Then, som mäd Flijt, sin Nästa will besnilla. Lucidor Hel. H h 1 b (1673). Tienstefolck, som besnillar deras (dvs. sitt) herrskap i inkiöp. Möller (1745; under ferrer).
SAOB
