BLÖDARE blø3dare2, m.||ig.; best. -en, äfv. -n; pl. =.
Etymologi
[efter t. bluter; jfr d. bløder, holl. bloeder, eng. bleeder]
person som lider af blödarsjuka. Swalin Ordl.(c. 1847). Hos vissa personer, ”blödare”, är blodets förmåga att levra sig nedsatt. Thunberg Vår kropps byggn. 51 (1907). — Anm. Förr användes äfv. i sv. det t. ordet bluter. Hygiea 1846, s. 513.Därs. 1847, s. 723.
Ssgr: BLÖDAR- l. BLÖDARE-SJUKA. medfödd benägenhet för svåra blödningar, hemofili. SFS 1860, nr 13, s. 7. Blödaresjukan .. Under detta namn förstås .. en abnorm beskaffenhet hos blodet eller blodkärlen .. på grund hvaraf ifrågavarande personer af minsta sårnad få nästan ostillbara blödningar. Wretlind Läkareb. 6: 58(1898). —
