BLESSERA bläse4ra l. bles-, i Sveal. äfv. -e3ra2 (blässèra Almqvist), v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Ordformer
(blesser- Oxenst. brefv. 10: 372 (1637) osv. bläcer- S. Löfvingh (c. 1730) i Handl. Finl. öden 1: 453. blaiser- G. A. Hård (1740) i Hist. handl. XVIII. 3: 30. bläsier- J. Stålhammar (1708) i Karol. krig. dagb. 7: 185. blessier- E. L. Smepust (1708) i Karol. krig. dagb. 3: 130, Dens. (1709) Därs. 141. bleseur- B. Stigman (1721) i Hist. handl. XVIII. 3: 58. blasser- H. Föch (1698) hos Cavallin Herdam. 4: 360. plesser- A. F. Baalack (1748) i Hist. handl. XVIII. 3: 5)
Etymologi
[jfr sv. dial. blasera, blasiera (Finl.), plasser (Värml.), t. blessieren, ä. eng. bless, af fr. blesser, af ovisst ursprung; med afs. på det begynnande p i plesser- jfr liknande dubbelformer af BAGAGE, BANKETT, sbst.1, BANKRUTT, sbst.1, m. fl.]
(numera mindre br.) såra (i sht i strid), sällan om annan kroppsskada; i sht i p. pf. (J. Skytte d. y.) ähr igiönom fijendens idkelige och strängie anträngiande illa blesserad. Oxenst. brefv. 10: 372 (1637). En vid Namn Iohan Bergman (blef) Bläcerad i armen. S. Löfvingh (c. 1730) i Handl. Finl. öden 1: 453. De Svenskas förlust .. (vid landstigningen på Själland) bestod, uti några få döda och blesserade. Nordberg C. XII 1: 108 (1740). En myckenhet dels utmattade dels blesserade Flygmyror föll ner på marken. J. Julin i VetAH 1803, s. 102. (Majoren hade) vid stormningen af Leipzig blifvit farligt blesserad. H. Lilljebjörn Hågk. 1: 55 (1865). Wrangel Stenbock 9 (1910). — särsk.
b) [jfr motsv. anv. i fr.] (†) bildl.: såra, kränka. Och kan iag berätta, utan at blessera min eed, at den qvæstion är under utarbetande i Secrete Utskåttet. 2 RARP 6: 209 (1731). Discourser som blessera anständigheten. Förh. o. upps. 17: 275 (cit. fr. 1786). Jag finner min heder blesserad. Ad. prot. 1789, s. 34.
SAOB
