BUNTMAKARE bun3t~ma2kare, m.(||ig.); best. -en, äfv. -n; pl. =.
Ordformer
(bund- c. 1630. bunttemaker 1620)
Etymologi
[jfr d. buntmager; af mnt. buntmaker; jfr äfv. t. buntmacher; till bunt, pälsverk (se BUNT-)]
person som bereder (o. försäljer) pälsvaror, körsnär. GR 5: 101(1528). Vi träffas hos bundtmakaren, sa' räfven till vargen. Blanche Våln. 177(1847; ordspråk). Levertin Gest. 36(1903).
