publicerad: 1924
BYTING by3tiŋ2, m.||ig.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
Etymologi
1) (i sht i bygdemålsfärgadt spr.) bortbyting; stundom om tomte. Schroderus Dict. 71 (c. 1638). På somliga orter kallar gemene man sådana Barn (som hafva engelska sjukan) Bytingar, emedan de hafva den galna inbillningen, at deras rätta Barn är af något i deras tanka varande Skogs-Råd bårtbytt. Rosenstein BarnSjukd. 333 (1764). Ett barn, som trollen lyckats insmuggla i det nyföddas ställe, växer ej; däraf talesättet: liten som en byting. MinnVgl. 173 (1900). — jfr BORT-, TROLL-BYTING m. fl.
2) (numera föga br.) allmännare, användt i sht ss. okvädinsord: vanskapad, föraktlig varelse, ”afföda”, ”valp”, krabat. SvForns. 1: 418. Kom jag in i kammaren och begynte till att tala med .. (pigan), så sade hon åt mig och vände sig till väggen: ”Drag till helvites, din byting!” Horn Lefv. 31 (c. 1657). Blås, edra bytingar, blås! Bellman 3: 22 (1790). Hagberg Shaksp. 11: 303 (1851). — (†) eufemistiskt för djäfvul, i svordomen tag (dvs. tage) mig bytingen. Ihre DissJurForm. 14 (1746).
3) med försvagad l. försvunnen pejorativ innebörd o. framhållande i sht litenheten; ofta smeksamt: skälmunge, ”troll”; numera bl. om barn, i sht pojkar: rustibus, pojkvasker, småtting; förr stundom i galant språk om l. till ung flicka. Din lille byting! Dalin Arg. 2: nr 41, s. 5 (1734; om hund; uppl. 1754: token). Således har mitt bläck-horn redan ynglat siutton ungar, alla älskvärda bytingar. Wallenberg Gal. 76 (1771; uppl. 1921). (Värdshusflickan) var en vacker bytinge, en af de smärtaste jag sett. Sjöberg SthmHeml. 56 (1844). Qvinnor, .. följda af små knubbiga bytingar, som höllo dem i kjolen eller förklädsbandet. Ödman Vår- o. sommard. 1: 118 (1887). — jfr FLICK-, POJK-BYTING m. fl.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content