KOLUMBARIUM kol1umba4rium l. 10302 l. kå1-, n.; best. -iet; pl. -ier.
Etymologi
[jfr t. kolumbarium eng. columbarium, fr. columbarium l. colombaire, av lat. columbarium, duvslag, avledn. av lat. columba duva; namnet föranledt av ifrågavarande gravkammares likhet med ett duvslag]
1) (i fråga om förh. i det gamla Rom) (i klippa insprängd l. under jorden anordnad) gravkammare vars väggar äro försedda med nischer för förvaring av gravurnor. Retzius EtnolSkr. 201(1856). Hallström ItBr. 208(1901).
2) i fråga om nutida eldbegängelse: byggnad l. gravkammare l. krypta o. d. som särskilt inrättats för förvaring av gravurnor (i nischer). MeddLikbrF 20: 12(1895; i fråga om it. förh.). Därs. 25: 53(1898). Det blivande columbariet under Gustav Vasakyrkan i Stockholm. AllsvSaml. 1923, s. 6. Kolumbarium .. anordnas numera vid krematorium mera sällan ss. särsk. byggnad utan anslutes .. på ett naturligt sätt till krematoriets arkitektur. SvUppslB 15: 1235(1933).
