DEMONISERA dem1ånise4ra l. de1-, l. -o- l. -ω-, äfv. 01—, i Sveal. äfv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Etymologi
[jfr eng. demonize, mlat. dæmonizare, blifva besatt, samt gr. δαιμονίζερϑαι (pass.), vara besatt af en ond ande (NT), afl. af δαίμων (se DEMON)]
(föga br.)
1) [jfr liknande anv. i eng.] göra till (en) demon (se d. o. 2), göra demonisk (se d. o. 2). Hedendomen ansågs (under medeltiden) ha varit .. demoners eller demoniserade människosjälars verk. Rydberg Kulturh. förel. 4: 150 (1887). jfr: Medeltidssagorna hafva bevarat, ehuru på samma gång demoniserat, minnet af att Hels innevånare begåfvades med mer än mänskliga krafter. Dens. Myt. 1: 388 (1886).
2) [jfr motsv. anv. i eng. o. gr.] bringa under en demons (se d. o. 2) l. ond andes välde; nästan bl. i pass.: blifva besatt (af en ond ande); i p. pf. ss. adj.: besatt (af en ond ande). Jesus botade menniskor som voro besatta, egentl. demoniserade, d. ä. sådana som hade demoner i sig. Nyström Bibl. ordb. 77 (1883, 1906).
