DIREKTHET diräk4t~he1t, äfv. (i sht i Sveal.) 03~2, r. l. f.; best. -en.
Ordformer
(förr skrifvet direct-)
Etymologi
[jfr holl. directheid, t. direktität, eng. directness]
egenskap(en) l. förhållande(t) att vara direkt; rättframhet, omedelbarhet. Biberg 1: 175(c. 1820). Atterbom Poes. hist. 1: 142(1848). Och suckar jag än här (i Amerika) under ett och annat tal, så är jag dock intresserad af många för deras direkthets skull. Bremer N. verld. 2: 68(1853). Den Frödingska diktens .. förtrollning ligger i denna direkthet och omedelbarhet. Böök Stridsmän 289(1910).
