DOMICIL dωm1isi4l, äfv. dom1-, stundom dω1-, n. l. r.; best. -et l. -en; pl. = l. -er; l. (föga br.) DOMICILIUM -i4lium, n.; best. -iet; pl. -ier.
Etymologi
[jfr t. domizil, eng. o. fr. domicile, it. domicilio; af lat. domicilium, hemvist, till lat. domus (se DOM, sbst.2)]
1) jur. hemvist; hemort, fast boningsort. En person mantalsskrifves där han äger sitt domicil. Andersson Frem. ord (1845). Utländing, som icke i Italien egt domicil oafbrutet under 10 år. Blomberg Sv. statsb. 1: 92 (1891).
2) handel. o. bankv.
a) [jfr motsv. anv. i t., eng., fr. o. it.] å växel med inlösare å annan ort än där trassaten bor: uppgift om betalningsorten (o. inlösaren); äfv. om själfva betalningsorten för dylik växel. Ett domicil kan affattas sålunda: ”Betalbar i Umeå” l. ”Betalbar hos Stockholms Handelsbank, Umeå”. Växelns domicil var Umeå. Förse med domicil. Flügel Köpm.-corresp. 15 (1843). Fliesberg Handelsvet. 22 (1891).
Ssgr (till 2): DOMICIL-ACCEPT. En domicilaccept kan få följande utseende: ”Accepteras att betalas hos Sundsvalls Enskilda Bank i Stockholm P. Tull.” Fliesberg o. Stiernström Växellära 25 (1901). —
-KLAUSUL. Betalbar hos trassenten .. är en domicilklausul, som rätt ofta förekommer. Fliesberg Handelsvet. 45 (1891). —
-VÄXEL. Scheutz Prakt. affärsm. 200 (1856).
